Gitarrristen med den spelande tungan

De är också de enda musklerna i kroppen som endast sitter fast i en ände. De åtta musklerna kan indelas i intrinsiska och extrinsiska muskler. De förstnämnda är muskler inuti tungan och de påverkar tungans form. De sistnämnda är fästa utanför tungan och påverkar mest tungans förflyttning i munhålan. De fyra extrinsiska tungmusklerna är till att börja med genioglossus , som går från käken och hyoidbenet tungbenet till tungans främre och bakre delar. Den sträcker fram tungan och drar ner främre delen av tungan. Styloglossus går från bakom öronen och flikas in i den övre longitudinala muskeln. Den går längs med tungan och sköter uppåt-bakåt-rörelser och lyfter sidan av tungan. Vidare finns hyoglossus , som går från tungbenen till bakre delen av tungan och sköter bakåt-neråt-rörelser. Tunga från bland annat lamm, nöt, kalv och gris används även som livsmedel [ 3 ] , exempelvis rimmad tunga. Denna artikel handlar om muskeln tunga, för fisken med samma namn, se sjötunga.

För andra betydelser, se Tunga olika betydelser. En tunga Tungan , latin lingua , är ett mycket rörligt slemhinnetäckt , muskulärt organ [ 1 ] i munhålan.

Tio favoritgitarrister och deras instrument

Läst Arkiverad från originalet den 24 augusti Och jag hittade info om flera andra låtar. Det intressantaste är kanske Harrisons låt Taxman , där Paul verkar ha hittat inspiration både från Yardbirds läs: Jeff Beck , och indisk musik. George hade svårt att få till ett bra solo till sin låt, och då ställde Paul upp med sina idéer. Men även på Paperback Writer hittar vi Pauls lite bakvända gitarrfraser. I tur och ordning hör man här Paul, George, och John elda på för glatta livet. Man måste ändå erkänna att Beatlarna var rätt händiga gitarrister, alla tre. Peter Allen Greenbaum dök för första gången upp på min musikaliska horisont som ersättare till Eric Clapton, i John Mayalls Bluesbreakers. Plattan var A Hard Road , och vilken ersättare han var. Greens gitarrspel på plattan är oerhört moget. Framför allt instrumentallåten The Supernatural visar på ett osedvanligt lyriskt och melodiöst spel. Där Claptons stil är tämligen rå och kraftfull, är Greens mer känslig och tillbakadragen — och vilken ton han har!

Det gjorde att mittläget på mick-omkopplaren låter väldigt speciellt: lite vekare än hos en vanlig Les Paul. Det är en mycket vacker ton som många försökt efterlikna genom att fixa med mikrofonerna. Men… mycket av tonen satt självfallet i Greens fingrar. Peter Greens ton och fingervibrato påminner mycket om det man hör på plattor med B. He was the only one who gave me the cold sweats. Ett synnerligen gott betyg från en musiker som vet vad han talar om. Senare anslöt sig den unge gitarristen Danny Kirwan till gruppen, och tillsammans med Green bildade de ett fantastiskt gitarristpar. Även Kirwan hade en utsökt ton och ett nervöst och lite snabbt fingervibrato. Gruppen släppte en lång rad plattor med både traditionella bluesklassiker och egna kompositioner, och det är framför allt de senare som blivit odödliga klassiker. Redan samma år släppte Green dock sin första soloplatta, The End of The Game , vilken bestod av oändligt långa jam i studion. Efter den plattan dröjer det åtta år innan något nytt dyker upp.

Tyvärr är det då enbart namnet man känner igen. Till sin assistans har han en handfull studiomusiker, och de gitarrsolon som hörs spelas inte av Green, utan av Snowy White. In the Skies , som plattan heter, följdes av ytterligare en handfull plattor, som saknar värde för Peter Green-fans, eftersom man inte hör något av Greens klassiska gitarrspel på dessa inspelningar. Inte heller låtarna håller någon högre kvalitet. Sedan några år spelar Green åter i ett band, men efter år av sjukdom och elchocker är han inte längre i närheten av sin forna storhet som gitarrist. Vi får nöja oss med de inspelningar som finns kvar från och början av talet. För mig och många andra var han den bäste av alla bluesgitarrister.

LISTA: 10 legendariska gitarrister — Musikermagasinet

Oavsett vilken genre han spelade, lyckades han alltid färga sitt spel med de blåaste av toner. Gary Moore köpte Greens Les Paul för dollar och sålde den för runt en miljon dollar. Metallicas Kirk Hammett har nu den i sin ägo. Han uppges ha betalat 2 miljoner dollar för den. Och där var han verkligen en frisk fläkt, han lekte mycket med återkoppling, pedaler och orientaliska skalor. Bandet presterade ett otroligt ös. Man kände sig helt överkörd när man gick från konserten. Gruppen hade precis släppt albumet Truth , och en låt därifrån, Blues Deluxe , har för mig allt som en blues ska ha: kommunikation mellan musiker, bra sång, fantastiskt gitarrspel, och texter med massor av självironi. I unga år använde Beck en Fender Esquire, senare blev det en oxblodsfärgad Les Paul, och på sistone en egen signaturmodell från Fender, en vit Stratocaster med rosewoodbräda och modernt svaj. Men oavsett vad han spelar på, låter det alltid Beck om honom.

Han är verkligen ett bevis för att tonen sitter i fingrarna. Det gitarrspel Beck visar upp där är bland det bästa han någonsin gjort. Jag hade förstås lyssnat på både John Lee Hooker och Muddy Waters tidigare, men de var för mig främst sångare och låtskrivare. Med B. King var det något helt annat. Jag hade äran att få se honom spela live på konserthuset i Stockholm, första gången han var här, , och det var en upplevelse som satte sina spår.

Typer av glitit

Så otroligt smakfullt lir! Det är inte svårt att förstå att så många har haft honom som ledstjärna i sitt gitarrspel. Han har det vackraste fingervibrato man kan tänka sig. Jag minns att vår egen begåvade strängbändare Clas Yngström, nämnde B. King spelade ofta på en Gibson ES, den lyxigaste modellen i den halvakustiska serien. Både Gibson och Epiphone har idag signaturmodeller som bär namnet Lucille, som alla hans gitarrer. Min favoritplatta är Live at the Regal, men det finns förstås mycket bra material att lyssna på. I juli samma år spelade Mike Bloomfield, Jerome Arnold och Sam Lay från bandet tillsammans med Bob Dylan på Newport Folk Festival, den konsert då Dylan för första gången uppträdde med elförstärkta instrument — och buades ut. I oktober släpptes Butterfield Blues Bands självbetitlade debutalbum, men det är framför allt uppföljaren East West , som släpptes året därpå, som är en riktig pärla bland bluesplattor. Efter den plattan lämnade Mike Bloomfield gruppen och bildade Electric Flag.

När ni lyssnar på East West , ska ni också låna ett öra till den andra gitarristen i gruppen, Elvin Bishop, som än idag turnerar och spelar in plattor. Han hamnade lite oförtjänt i skuggan av Bloomfield. Efter att Bishops familj flyttat runt under hans uppväxt, hamnade han så småningom i Chicago. Det var där han träffade munspelaren och sångaren Paul Butterfield. Något senare anslöt Mark Naftalin på keyboards och ytterligare en gitarrist, Mike Bloomfield. Till en början spelade både Bloomfield och Bishop på vita Telecaster. Bishop var dock inte alls nöjd med sin gitarr. Bishop var helnöjd och bytte inte tillbaka sin nyvunna älsklingsgitarr — som han gav namnet Red Dog — trots att Myers ville det. Bishops första Red Dog blev stulen redan efter något år, men han ersatte den med en begagnad ES, från en pantbank. På den vägen är det. Hans nuvarande Red Dog har han haft i 15—20 år, så han vill helst inte längre ta med den på turné. Gibson erbjöd sig att bygga en replik, men efter ett misslyckat försök lät Bishop dem låna hans egen slitna variant, full med klistermärken och skavsår.

Nu får den kopian följa med honom på alla turnéer. Med Butterfield hann Bishop spela in fyra album, medan Bloomfield slutade redan efter det andra, för att bilda sin egen grupp The Electric Flag. Efter tiden med Butterfield har Bishop gett ut ett tal studioalbum, och sex live-plattor.

Världens främsta gitarrister | - bäst ton för pengarna

Det senaste albumet släpptes Dan Erlewine var en ung gitarrist som Bloomfield hade träffat under bluesbandets många turnéer. När Bloomfield träffade Erlewine nästa gång hade denne fått tag på just en sådan Sunburst och Bloomfield ville köpa den. Erlewine vägrade sälja den, men året därpå, , då Bloomfield hade bildat sin nya grupp Electric Flag, stötte han ånyo på Erlewine. Denna gång erbjöd sig Bloomfield att byta mot sin Goldtop, plus dollar emellan.