Vilka länder har presidentstyre

Maktdelning kan också vara mellan två kamrar inom parlamentet. Det vanligaste är ett partivalt parlament. Vanligen antas att parlamentet är folkvalt med allmän rösträtt , för att statsskicket ska kallas parlamentariskt, men att staten är demokratisk är egentligen inget krav för ett parlamentariskt system. Parlamentarismens princip rör förhållandena inom staten snarare än förhållandena mellan staten och medborgarna, och parlamentarismen utvecklades också i Storbritannien och parallellt även i Sverige under frihetstiden utan att parlamentet var demokratiskt valt i modern mening. Formellt är det alltså möjligt med parlamentarism utan att folkrepresentationens ledamöter är folkvalda, som i korporativismen , eller trots att bara en liten del av befolkningen har rösträtt, som i Sydafrika under apartheidtiden. I Frankrike har man sedan — vid införandet av Femte Republiken — en kombination av stark presidentmakt och parlamentarism, i en semipresidentialism.

Vad är presidentstyre?

Detta innebär att staten både har en folkvald president och ett folkvalt parlament. Detsamma gäller statsskicken i Finland , Italien , Estland , Slovenien , med flera länder, fastän presidentens makt kan vara mer eller mindre ceremoniell. För att en stat ska sägas vara parlamentarisk, förutsätter det att vissa formella kriterier uppfylls där. Fastän dikotomin mellan parlamentarism och presidentialism är vedertagen i statsvetenskapliga sammanhang, skiljer sig kriterierna åt för definitionen av parlamentarism mellan olika forskare. Det förekommer även att olika forskare är oense om huruvida vissa stater är parlamentariska eller semipresidentiella. Enligt en i Sverige spridd uppställning av Torbjörn Vallinder , måste fem kriterier uppfyllas för att en stat ska kallas parlamentarisk:.

presidentstyre | Utrikespolitiska institutet

Beroendeförhållandet mellan den verkställande och den lagstiftande makten brukar traditionellt sägas vara essentiell. En sådan definition brukar utgå från huruvida dessa maktinstanser kännetecknas av maktfusion som i parlamentariska system, eller maktdelning , som i presidentialism. Under senare år har det dock, med stöd av Montesquieu , höjts röster som tillbakavisar att parlamentariska stater som Storbritannien inte skulle kunna sägas ha maktdelning. Parlamentarismen har också sagts kännetecknas av att den verkställande makten är ett kollektiv ett regeringskollegium , och att statschefen och regeringschefen är åtskilda befattningar att det finns en premiär- eller statsminister, och därtill en monark eller president. En uppställning kriterier kan alltså se ut på ett annat sätt än Vallinders:. Med sådana kriterier är det möjligt att gradera stater efter deras presidentialism eller parlamentarism, i stället för att se stater som nödvändigtvis det ena eller det andra.

Sverige hade en form av rudimentär parlamentarism under frihetstiden på talet, men riksdagens ensamma maktställning gick förlorad i samband med Gustaf III:s statskupp , som lagstadgade maktdelningsprincipen. I början av talet började en praxis om parlamentarism utvecklas med tillsättandet av Christian Lundebergs regering och Karl Staafs första regering senare samma år. Borggårdskrisen och de besvär som det snart därefter utbrutna första världskriget medförde för landet, innebar på olika sätt bakslag för principen. Det skulle dröja till talet, när den allmänna rösträtten hade införts, innan parlamentarismen kan ses som en klart utbildad konstitutionell praxis i Sverige. I Sverige krävdes båda kamrarnas förtroende jämför tvåkammarriksdag ända fram till enkammarriksdagens införande. Det till skillnad från Storbritannien och en rad andra länder, till exempel Nederländerna , Frankrike , Österrike , Tyskland , Japan m. Detta eftersom i Sverige båda kamrarnas förtroende krävdes för att fatta beslut om statsbudgeten, vilket är grundvalen för en parlamentarisk regeringspolitik.

I andra länder kan den ena kammaren nämligen också ha ett avgörande inflytande över statsbudgeten, som till exempel i Frankrike , Österrike , Tyskland , Japan m. Det som avgjorde parlamentariskt förtroende i Sverige var att om kamrarna var oeniga om statsbudgeten förrättades en gemensam omröstning. I denna omröstning fattade majoriteten av riksdagens samtliga ledamöter i båda kamrarna slutgiltigt beslut. Det ledde till att Tage Erlander kunde sitta kvar som statsminister efter andrakammarvalet trots förlorad majoritet för den socialistiska sidan i Andra kammaren den direktvalda kammaren. Första kammaren som utsågs av landstingen dominerades nämligen fortfarande av främst socialdemokraterna. Det gällde även i viss mån valen och eftersom Socialdemokraterna inte ville bilda majoritet med Vänsterpartiet kommunisterna. Istället bildade socialdemokraterna koalition med Bondeförbundet från fram till extravalet Finland var en del av Sverige under frihetstiden och hade alltså samma del i den parlamentarism som då utvecklades.

Några av de mest tongivande svenska riksdagsledamöterna då var från Finland. Under den ryska tiden upprättades en lantdag för Storfurstendömet Finland, som från och med valdes med allmän och lika rösträtt. Därefter kom parlamentarismen att råda även i Finland, särskilt efter att självständighet hade uppnåtts och lantdagen bytte namn till riksdag när års regeringsform antogs. I nuvarande grundlag från är parlamentarismen konstitutionellt fastställd. Konstitutionella monarkier där makten ligger hos parlamentet med en oberoende statschef kung eller drottning.

Navigeringsmeny

Parlamentariska republiker där makten ligger hos parlamentet som står över statschef. Parlamentariska republiker där regeringschefen och statschefen kombineras i person. Läst 11 november Kategorier : Statsskick Statsvetenskap. Dolda kategorier: Artiklar med döda externa länkar Alla artiklar med döda externa länkar. Detta eftersom man anser att presidentens och domstolarnas makt har sin yttersta grund i konstitutionen och lagarna som har stiftats av parlamentet. Principen om opartiskhet leder till domstolarnas oberoende, vilket motiveras av att en effektiv rättskipning och kontroll av att lagarna följs enbart är möjlig om domstolarna kan vara självständiga från de andra maktgrenarna. I länder med presidentstyre väljs presidenten och den lagstiftande församlingen var för sig och direkt av väljarna. Parlamentet har med andra ord ingen direkt eller konstitutionell roll i tillsättandet av presidenten, denne väljs på ett fast mandat och kan i vanliga fall inte avsättas av parlamentet även om det skulle finnas en majoritet mot hen.

I de flesta länder med presidentialism krävs extraordinära åtgärder för att avsätta presidenten enligt konstitutionen, vanligen riksrätt eller liknande processer. På samma sätt har presidenten inte möjlighet att upplösa parlamentet, ledamöterna där har sina platser och sina mandat oavsett presidentens inställning till de lagar som stiftas. I enstaka fall har presidenten möjligheten att på eget bevåg upplösa den lagstiftande församlingen och utlysa nyval eller dylikt. I presidentiella och semi-presidentiella system tenderar de politiska partierna att bli "presidentialiserade". Det innebär att partiernas politik och kommunikation tenderar att centreras kring deras partiledare, antingen i egenskap av president eller som presidentkandidat. I förlängningen innebär det en lägre sannolikhet att partierna kommer att agera som representanter för väljarna, åtminstone inte i samma utsträckning som i länder med parlamentarism. Det kan ibland gå så långt att presidenten vänder på förhållandet mellan parti och partiledare och använder partiet som en maktbas för fortsatt politisk kontroll, genom att bland annat underminera statens maktdelning.

Republiker med full presidentialism markerade med blått, med en verkställande presidentialism markerade med grönt, och med semi-presidentialism markerade med gult. Presidentialism kännetecknas av att en president både är statschef och regeringschef , och att denna post tillsätts genom indirekta eller direkta val. I vissa stater finns riksrätt där presidenten och parlamentsledamöter kan ställas till svars. Ledamöter av kabinettet ministrar är personens rådgivare som personen fritt kan välja utan hänsyn till partipolitiska aspekter, och personen kan avsätta dem efter eget önskemål. I flera stater krävs den lagstiftande församlingens godkännande av en presidentnominering, och även andra centrala poster. Presidenten har å andra sidan rätt att ge order till samtliga i det verkställande organet.

Presidentialism – Wikipedia

Läst 19 maj Presidentialism : power in comparative perspective. ISBN OCLC Oxford University Press. Kategori : Statsskick.