Socialen omhändertagande av barn

Tacksam för alla svar :.

När får socialtjänsten omhänderta ett barn?

Hej och tack för att du vänder dig till Fråga Juristen med din fråga. Jag ber om ursäkt för att svaret dröjt. Det är svårt att veta vilka beslut som tagits innan och varför, vilket kan ha betydelse för svaret. Nedan kommer jag dock gå igenom lite grundläggande kring socialtjänsten soc och under vilka förutsättningar de får omhänderta ett barn. Vid frågan om omhändertagande av barn är det lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga som blir tillämplig. Denna lag gäller både för dig som mamma då du är under 18 år, men även för ditt barn. När någon fyllt 18 år kan lagen tillämpas ändå om det med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare med vård enligt denna lag än med vård enligt någon annan vård samt att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke 1 § tredje stycket samt 3 §. Det ska beslutas om vård om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas 2 §.

Det är förvaltningsrätten som fattar detta beslut, på ansökan av socialnämnden 4 §. Sådan vård kan innebära att den unge placeras utanför sitt hem. Socialtjänsten bestämmer hur vården av den unge ska ordnas samt var personen ska vistas under vårdtiden 11 §. De kan alltså besluta att man ska vistas i någon annan del av landet än där man är från, kanske då det är behövligt för att minska riskerna för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för barnet vara avgörande 1 § femte stycket. Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran föräldrabalken, FB, 6 kap 1 §. Barnets bästa ska vara avgörande i alla beslut om barnets vårdnad, boende och umgänge FB 6 kap 2 a §. Vid bedömning av vad som är bäst för barnet ska särskilt beaktas risken för att barnen utsätts för t ex övergrepp eller annars far illa. Barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna ska även särskilt beaktas. Socialtjänsten är skyldiga att försöka utreda vem som är pappa till barnet FB 2 kap 1 §.

Barnet har vidare rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor ihop med FB 6 kap 15 §. Även här ska dock det avgörande vara barnets bästa. Socialtjänsten måste kunna ge grunderna för sitt beslut. Det verkar dock som att de ännu inte beslutat om något omhändertagande av ditt barn. Eftersom du säger att de hotar med att omhänderta ditt barn ifall du flyttar hem till din styvfar bör du ta reda på varför detta skulle leda till ett omhändertagande. Finns det något förhållande i hans hem som gör att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas? Om så är fallet, kan de ha skäl att omhänderta ditt barn. Om du anser att den risken inte finns bör du påtala detta och försöka styrka att det inte föreligger någon sådan risk. En annan sak att komma ihåg är att alla beslut som socialtjänsten tar går att överklaga. Hur man överklagar bör framgå av det skriftliga beslutet, annars kan du alltid kontakta Socialtjänsten eller kommunen och fråga hur du gör för att överklaga ett beslut.

Vanligtvis krävs att överklagan är skriftlig. Vad gäller din egen placering i Blekinge bör du be att få se grunderna för detta beslut och om du inte anser att beslutet är rätt kan även detta beslut överklagas. Hoppas du fått svar på din fråga. Hör gärna av dig igen om du har andra frågor! Jämförelser mellan kommuner är också besvärlig eftersom få barn omhändertas i mindre kommuner. En problemfamilj med fyra barn som omhändertas kan rubba statistiken. Ett annat problem med statistiken är att det är svårt att göra jämförelser över tiden eftersom redovisningen ändrades Omhändertas fler barn i Sverige än i andra länder? Frågan är svår att besvara eftersom det är vanskligt att göra jämförelser med andra länder där systemen för barnavården skiljer sig från Sverige. En viktig skillnad är att i den svenska statistiken räknas barn som omhändertas både på grund av brister i hemmiljön och eget beteende, men utomlands bygger ofta statistiken enbart på barn som omhändertas på grund av brister i hemmiljön och den andra gruppen hamnar i någon form av ungdomskriminalvård.

Det är också svårt att göra jämförelser med länder där släkt och närstående hjälper till att ta hand om barnen i högre grad än hos oss. En annan skillnad är att Sverige i jämförelse med många andra länder tar emot en stor grupp ensamkommande flyktingbarn som placeras på HVB-hem, hem för vård eller boende. Men då handlar det nästan uteslutande om frivillig vård. Hur stor denna grupp är särredovisas inte i Socialstyrelsens statistik, men för pojkar i åldersgruppen 13—17 år har andelen i befolkningen som placerats på HVB-hem femdubblats — Ökningen utgörs till största delen av pojkar med annan vårdnadshavare än förälder eller en särskilt förordnad vårdnadshavare och det är därför sannolikt att det handlar om ensamkommande flyktingbarn. Anna Hollander, professor i rättsvetenskap med inriktning på socialt arbete på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, konstaterar att det finns många skillnader mellan Sverige och andra jämförbara länder när det gäller tvångsomhändertaganden.

Antalet barn som omhändertas och vårdas utanför hemmet i Sverige ökade kraftigt under talet, samtidigt som den slutna institutionsvården delvis ersattes av familjehemsvård och HVB-hem. Sedan har barnen som omhändertas fortsatt öka i antal, men ökningen består nästan bara av ensamkommande flyktingbarn. Om man bara tittar på barnen som får tvångsvård eller blir omedelbart omhändertagna har den gruppen inte förändrats i storlek under perioden — Pojkarna är fler än flickorna, men deras majoritet är inte lika stor som i den frivilliga SoL-gruppen. De flesta av de omhändertagna barnen placeras i familjehem. Det gällde för 61 procent av dem som hade placerats enligt SoL och 69 procent av dem som placerats enligt LVU den 1 november LVU-barnen kan också placeras på sjukhus eller i det egna hemmet. Hur länge LVU-vården pågår kan variera, men medianvårdtiden för barn som fick vård under var 16,4 månader. Finns det något som utmärker de omhändertagna barnens familjer?

Ja, det är dokumenterat i forskningen att det finns en koppling mellan ekonomiskt utsatta föräldrar och omhändertagna barn. Många av föräldrarna saknar arbete och är bidragsberoende. En grupp som är överrepresenterad i statistiken för omhändertagandena är invandrarnas och flyktingarnas barn. När det gäller frivillig SoL-vård har cirka två tredjedelar av de vårdade barnen och ungdomarna en eller två föräldrar som är födda utomlands. Och när det gäller LVU-vård har nära hälften av de vårdade en eller två föräldrar som är födda utomlands. Tommy Lundström, professor vid institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet, gjorde en studie där han visade att högt socialbidragstagande i en kommun korrelerar med många omhändertagna barn. Problemet med alla sådana här analyser är att sambanden kan vara komplexa. Många socialbidragstagare kan finnas i fattiga förorter, men också i fattiga norrlandskommuner där det finns mycket få barn och mycket få omhändertaganden.

Trots det blir det ändå ett visst samband. Detta är ju som sagt gamla data, men inget talar för att det har förändrats, säger Tommy Lundström. Marie Berlin, utredare på Socialstyrelsen, ser också en korrelation mellan olika typer av problem i kommunerna. Medellivslängden sammanfaller väldigt bra med socialbidragsnivån i kommunerna. Tvångsomhändertagandet är den mest ingripande sociala insatsen som samhället gör och den är vanligare i kommuner med hög social utsatthet, säger Marie Berlin. Sverige beskrivs ofta som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Bland annat var Sverige det första landet som införde förbud mot barnaga. Samtidigt har Sverige kritiserats för brister i rättssäkerheten vid tvångsomhändertaganden. Vanvårdsutredningens avslöjanden om övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem har också fläckat vårt goda rykte. Regeringen tillsatte Utredningen om tvångsvård för barn och unga som ska göra en översyn av reglerna i LVU och redovisa sina förslag den 15 oktober , men redan den 10 februari kommer ett delbetänkande.

Syftet är att stärka barns rättigheter och rättsäkerheten för barn och unga som vårdas enligt LVU samt att bidra till kvalitetsutveckling inom den sociala barn- och ungdomsvården, med särskilt fokus på tvångsvård. Medierna uppmärksammar ofta LVU-målen, men advokat Ghita Hadding Wiberg, som har 20 års erfarenhet av LVU-mål i förvaltnings- och kammarrätten, menar att rapporteringen inte speglar hur verkligheten ser ut för flertalet barn som omhändertas. Har vi en annan norm eftersom vi har så många barn som är omhändertagna? Det ställs ganska höga krav på de föräldrar som kommer under luppen, säger Ghita Hadding Wiberg. Anna Kaldal, docent i processrätt med inriktning mot barnrätt och en av initiativtagarna till Stockholms barnrättscentrum, har i sin forskning tittat på vilka utredningsbefogenheter socialtjänsten har, hur man kan vara säker på att beslutet blir materiellt riktigt, vem som har bevisbördan, vilka beviskrav som ställs och hur allvarlig situationen ska vara för att samhället ska kunna gå in och tvångsomhänderta ett barn.

För att man ska kunna omhänderta ett barn måste det röra sig om en allvarlig situation. Vi tvångsomhändertar inte barn bara för att vi inte tycker föräldrar är lika bra som du eller jag, utan det kräver allvarliga situationer. Ur ett historiskt perspektiv utvecklades den svenska socialvården under talet från att vara kontrollerande och tvingande till att allt mer bygga på frivillighet och rättssäkerhet. Den stora förändringen i detta avseende ägde rum när socialtjänstlagen, SoL, trädde i kraft. Den ersatte bland annat den gamla barnavårdslagen och ändrade socialtjänstens inriktning till att i första hand bygga på frivilliga insatser och vara mer serviceinriktad och hjälpande.

Hur går omhändertagande av barn till? Har föräldrarna rätt till information?

Samtidigt överfördes tvångsreglerna till den nya lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Därmed skärptes också gränsen mellan frivillig vård och tvångsvård. Sedan talet har LVU genomgått ett antal revideringar där barnets bästa i allt större utsträckning betonats och där barnets position i den juridiska processen stärkts. FN:s barnkonvention från har haft stor betydelse för denna utveckling. En av de viktigaste förändringarna kom då barnet fick rätt till eget offentligt biträde som automatiskt blir ställföreträdare för barn under 15 år. Det skapade en mycket starkare och mer självständig position för barnet. År implementerades principen om barnets bästa i LVU 1 §, vilket var en direkt implementering av barnkonventionens artikel Dessutom förstärktes rätten att komma till tals i LVU 1 §, vilket var en ytterligare förstärkning av barnets position. I dag har vi när det gäller 3 §, alltså eget-beteende-problematiken, en lag som är lite föråldrad och som bättre överensstämmer med hur man såg på ungdomar för 20—30 år sedan.

Det får bland annat till följd att det är svårt att fånga upp flickor med beteendeproblematik. Lagen är inte så könsneutral som den skulle behöva vara. I dag ser vi att flickor beter sig som pojkar och pojkar beter sig som flickor i traditionell bemärkelse i större utsträckning. I dag är vi mer medvetna om att flickor till exempel missbrukar på ett annat sätt och de är oftare våldsamma och kriminella, säger Anna Kaldal. En annan svår fråga, som hon tar upp, är hur samhället ska hjälpa barn i gränslandet mellan psykiatrisk och social problematik. I dag vet forskarna att en bakomliggande orsak till en beteendestörning kan vara en neuropsykiatrisk diagnos som kan leda till missbruk, ett aggressivt beteende eller någon form av självmedicinering. Frågan är då om samhället ska hjälpa barnen med stöd i LVU eller ett psykiatriskt tvångsomhändertagande. Men det är en svår gränsdragningsfråga och unga med vårdbehov riskerar att falla mellan stolarna. Det är en av de frågor som är under utredning på Regeringskansliet.

Den här frågan gäller också flickor med självskadebeteende. Det här är nya grupper, som förstås alltid har funnits, men vars problematik har identifierats, vilket gör att de inte riktigt passar in i LVU-lagstiftningen. Anna Kaldal tar också upp en annan grupp som lagen inte är anpassad för. Det handlar om flickor med hedersrelaterad problematik, som har ökat i antal under senare år. Det är ekonomiskt ordnade förhållanden och barnen går i skolan, men där finns barn som lever under väldigt svåra förhållanden. Då blir det svårt att identifiera dem och använda LVU-lagstiftningen i en familjekontext som ser helt annorlunda ut. Barnen lever under svåra förhållanden men en del av dem vill ändå vara kvar hemma och barn som tvångsomhändertas rymmer hem gång på gång trots att de verkligen lever under hot i hemmet. Tidigare var traditionella sociala frågor med missbruk och kriminalitet mer dominerande. Nu kommer de neuropsykiatriska diagnoserna in i många mål och de hade jag inte sett för tio eller femton år sedan.

Det har också dykt upp hedersrelaterade frågor som vi inte har haft tidigare. Advokat Lena Isaksson, som har lång erfarenhet av LVU-mål, ser också ett mönster med barn som har psykisk ohälsa. Dessa problem kommer då ibland att utvecklas till ett socialt nedbrytande beteende och först i det stadiet griper samhället in, då ibland med ett LVU-omhändertagande. Men det är en följd av att de inte har fått den hjälp de behöver tidigare. Man kan inte nog understryka vikten av att barn med sådan problematik skulle vara mycket mer hjälpta av tidiga adekvata psykiatriska vårdinsatser. Professor Anna Hollander anser också att lagen är föråldrad. Rekvisiten har samma konstruktion som när den första barnavårdslagen antogs. Kunskap om sociala problem och förhållanden mellan barn och föräldrar och samhället har förändrats avsevärt under de senaste decennierna. Det gäller särskilt ungdomars beteende där socialtjänsten bedömer beteendet och inte orsaker till beteendet.

I dag får många barn diagnoser. Det påverkar förutsättningarna för lagens tillämpning. Tidigare skulle de ha omhändertagits på grund av sitt beteende enligt LVU, men det gäller inte i dag. Anna Hollander anser att barnrättstänkandet är positivt eftersom det har lett till att samhället tar ett större ansvar för barn, men det kan samtidigt innebära att barn blir mer beroende av samhället. Det är positivt, men problemet som kvarstår är att veta när en separation mellan barn och föräldrar kan anses vara i barnets intresse. Den frågan är fortfarande lika komplex, lika svår och lika stor oenighet kring. Det är svårt att bedöma när bristerna i omsorgen är så omfattande att det inte går att hitta andra lösningar än att omhänderta barn eftersom man vet att en separation också skadar barn. Minsta ingripandets princip är uttryckt i LVU, men jag vet inte i vilken mån den tillämpas på samma sätt som tidigare, säger Anna Hollander. Trenden sedan talet har varit att minska tvånget.

Anna Hollander kan tänka sig att den pågående utredningen tittar lite extra på den frågan i sin översyn av LVU. Det gäller främst de yngre barnen där man kan lyfta in andra omständigheter som kan leda till tvång. När det gäller de äldre barnen kan de få ökad självbestämmanderätt. Men det betyder inte att de får fatta beslut. Det är alltid vuxnas ansvar. Bo Vinnerljung, professor på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, är kritisk till att riskrekvisitet har en så stark ställning i LVU. Risk är inget annat än ökad eller minskad sannolikhet.

Innehåll på sidan

Det är också ett kvantitativt begrepp. I praktiken används det på fall där vi av normativa skäl inte kan undvika att gripa in men omformuleras till risk. Inte lätt för föräldrar att förstå och inte särskilt förutsägbart för någon. Om man skulle ta lagtexten på allvar skulle det till exempel också — som i Norge — krävas att socialtjänsten och förvaltningsdomstolen har ett trovärdigt underlag för att bedöma om risken för oönskad utveckling verkligen minskar om samhället ingriper. Bo Vinnerljung menar att om man ska använda riskrekvisitet måste det definieras tydligare, men han vill inte ta bort det, eftersom det ibland fyller en viktig funktion när samhället måste ingripa preventivt. Då gör man ett tvångsomhändertagande, barnet får hjälp och sedan upphör omhändertagandet. Där kan man se att om vi inte gör någonting är det risk för barnets hälsa och till och med för barnets liv, säger Bo Vinnerljung. Magnus Åhammar tycker inte att riskrekvisitet är ett problem eftersom förvaltningsrätten får ledning av Högsta förvaltningsdomstolens domar.

Jag upplever inte den delen som ett gungfly eller att vi inte har någon fast grund att stå på. Jag tycker att det fungerar som läget är nu. Alla fall måste behandlas objektivt och sakligt, och lika fall ska behandlas lika, vilket är oerhört svårt, eftersom det rör sig om komplexa samband mellan risk- och skyddsfaktorer i barnets miljö. Vi kan inte sätta lika höga beviskrav som i brottmål eftersom LVU är en proaktiv lag som vill kunna träda in och skydda barn innan skadan har uppstått. Det handlar om att bedöma om situationen för barnet är så allvarlig att det ska tvångsomhändertas — att rätt barn får rätt vård. Anna Kaldal tror att utvecklingen mot att barnen blir alltmer autonoma i LVU-målen kommer att fortsätta. Den stora utmaningen för rättsväsendet är hur systemet ska tillgodose barnets rätt att komma till tals, ge sitt eget perspektiv och vara en autonom aktör. Det är svårt, men vi kan inte backa när vi har sagt att barn är individer med egna rättigheter.

Andra utmaningar, som Anna Kaldal ser, är att ytterligare stärka barns position och att försöka modernisera LVU så att lagen kan hantera de nya grupperna med heders-, social- och psykiatrisk problematik som finns i dag. Hon tror också att vi kommer att få se förändringar när det gäller hur vi tar hand om placerade barn och tillgodoser deras rättigheter, till exempel genom ett ombud som följer barnet före, under och efter processen. Ghita Hadding Wiberg tror att det kommer att bli mer insyn där barnen är placerade och att det blir andra personer som kommer att ansvara för insynen än de som har placerat barnen. Lena Isaksson ser inga stora brister i rättssäkerheten i LVU-målen. Däremot är hon oroligare för rättssäkerheten när barnen är placerade och av det skälet menar hon att utredningens översyn fyller en angelägen funktion. Där finns en brist i dag. Det finns bra HVB-hem, men det finns all anledning att skärpa tillsynen, framför allt måste man följa upp hur barnen har det och se så att de får hjälp och att det inte dröjer för länge.

Magnus Åhammar och några andra domare och erfarna advokater framförde sina synpunkter när de träffade utredningssekreterarna i Utredningen om tvångsvård för barn och unga. Man kan fundera över om det skulle finnas någon möjlighet till laglighetsprövning, säger Magnus Åhammar. Gruppen framförde också att barn och föräldrar borde ha rätt till ett offentligt biträde när en umgängesbegränsning enligt LVU ska prövas. Lena Isaksson instämmer:. En förälder som för en process om umgänge i allmän domstol kan få rättshjälp eller använda sin hemförsäkring för att på så sätt få barnets rätt till umgänge prövad, men den möjligheten finns inte i LVU-målen. Det är en stor brist. Socialnämnden kan besluta om mycket omfattande umgängesbegränsningar och det finns föräldrar som inte träffat sina barn på ett halvår.

”Barn som omhändertas av socialtjänsten far alltid illa” | SVT Nyheter

Föräldrar och barn i LVU-mål som vill ha umgängesfrågan prövad borde ha rätt till offentligt biträde. Förebyggande insatser kan minska behovet av tvångsomhändertagande. Magnus Åhammar konstaterar att det är en politisk fråga om samhället ska stötta familjer på ett annat sätt. Så det finns redan i systemet, men beroende på hur mycket man lägger ner på det kan det se olika ut, säger han. Jag skulle gärna se att de försöker ha mer samtal, möten och förslag om vad man kan göra på hemmaplan innan man omhändertar. Jag tycker det borde finnas resurser och möjligheter att ha fler insatser i hemmet. Man gör det på vissa ställen men alldeles för sällan.