Vad lever plankton av

Könsöppningen finns på första abdominalsegmentet, där hos honan en eller två äggsäckar kan vara fästa. Bakkroppen avslutas med en platta telson som kan ha svanslika bihang furca med betydelse för flytförmåga och styrning.

Vad är plankton?

På grund av sin litenhet behöver copepoderna oftast inget hjärta och inget blodkärlssystem. Vissa arter i ordningen Calanoida har dock ett hjärta, men inga blodkärl, utan öppet kretslopp. De flesta copepoderna saknar också gälar, och tar upp syre direkt genom kroppsytan. Utsöndringen sköts av körtlar nära maxillerna. Copepoder har många sinnesorgan. De har borstliknande sinneshår som fungerar som mekanoreceptorer och reagerar på strömningar i vattnet, som böjer håren. Därigenom kan de detektera både bytesdjur och rovdjur i omgivningen, och genom att känna igen strömningsmönstret kan de skilja mellan dessa.

Plankton – Wikipedia

Många copepoder visar extremt snabba flyktreaktioner då rovdjur närmar sig, varvid de flyttar sig några millimeter. Många arter har nervceller omgivna av myelin som ökar ledningshastigheten , vilket är mycket ovanligt bland ryggradslösa djur. Honor av vissa arter avger feromoner , som bildar ett spår i vattnet som hanen kan följa. Alla hoppkräftor är skildkönade och har utpräglad könsdimorfism. Hanarna är alltid mindre än honorna och har ofta första antennparet ombildat till ett griporgan, och de utgör ofta mindre än hälften av populationen. Partenogenes finns bara hos ett fåtal arter. Parningen har undersökts hos gruppen Calanoida. Hanen griper med en av sina antenner i första paret vanligen den högra tag i honans bakkroppsbihang. Hanen vänder sig sedan så att djuren får motsatt riktning. Med höger 6:e thoraxben fattar han sedan om honans bakkropp och överför med vänster 6:e thoraxben en spermatofor spermiepaket till hennes första abdominalsegment.

Då äggen läggs bildas äggsäckar som är fästa vid honans bakkropp. Äggen blir kvar där tills naupliuslarverna kläcks. Hos några arter som lever i dammar och andra småvatten har äggen ett kraftigt skal och kan överleva lång tid ifall vattensamlingen torkar ut. Äggen kläcks nästan alltid till naupliuslarver , som har ett huvud och en svans, men ingen thorax eller egentlig abdomen. Ett undantag är vissa parasiter som har starkt förkortad livscykel och kläcks som copepoditlarver. Naupliuslarven ömsar hud fem eller sex gånger innan den blir en s. Denna liknar det vuxna djuret, men har en enkel osegmenterad abdomen och bara tre thorakala benpar. Efter ytterligare fem hudömsningar är djuret vuxet.

Hoppkräftor – Wikipedia

Hela processen från kläckning till vuxen kan ta från en vecka till ett år, beroende på arten. Livslängden beror starkt av temperaturen. Musselparasiten Mytilicola intestinalis lever t. Stora arter har livslängd månader. Som överlevnadsstrategi för ogynnsamma årstider, fr. Det finns dock även arter som är aktiva under vintern och överlever sommaren genom att bilda cystor. Hoppkräftornas näring är mångsidig. Alla näringssätt kan dock härledas från ett liv som rovdjur. Det finns filtrerare som äter detritus och alla slags växtplankton , och arter som aktivt griper små näringspartiklar. Många arter gör bådadera. Många bentiska copepoder äter organisk detritus och bakterier och deras mundelar är ombildade för att skrapa eller bita. Herbivora arter kan filtrera alger ner till 5 μm. Karnivora arter filtrerar djur mindre än μm, större fångas aktivt. De äter skallösa protozoer , andra hoppkräftor och t. Bland kommensaler och parasiter ses ett spektrum från enkla avfallsätare till stationära blodsugare.

Ekto- och endoparasiter lever på hudflagor, slem osv resp. Växtätande copepoder, särskilt i näringsrika kalla hav, lagrar energi från födan som oljedroppar under vårens och sommarens planktontoppar. Dessa kan uppgå till halva kroppsvolymen. Hoppkräftorna har kosmopolitisk utbredning och finns i alla typer av vatten, från oceanerna till de minsta vattensamlingarna. De saknas bara i ständigt istäckta eller vattenlösa områden. Hoppkräftor har anträffats ned till 5 m djup. Några arter har trängt ner i grundvattnet. Mycket gamla sjöar är hotspots för biodiversitet. Av de arter hoppkräftor som finns i Bajkalsjön är de flesta endemiska. Samma gäller Tanganyikasjön. Hoppkräftornas miljöer är mycket varierande. Det finns frisimmande plankton , bottenlevande bentiska , grävande och parasitiska arter. Det finns arter som lever i våta terrestra miljöer som våtmarker, källor, tillfälliga vattensamlingar, fuktig mossa eller vattenfyllda delar av växter som bromeliacéer eller kannrankeväxter.

Många lever i grottor och hålrum i sötvatten eller saltvatten. De livnär sig som filtrerare eller rovdjur. Hoppkräftorna är förmodligen den individrikaste gruppen bland flercelliga djur på jorden. Även i sötvatten är hoppkräftor den viktigaste näringskällan för många fiskar. Å andra sidan kan hoppkräftor skada fiskodlingar i sötvatten genom att angripa yngel. Näringskedjan är mycket kort, då många hoppkräftor lever av växtplankton och sedan direkt äts av fiskar. Döda hoppkräftor bryts snabbt ner: vid 22 °C tar detta 3 dagar. Copepoder i plankton har stor betydelse för ekosystemen och kolets kretslopp. De är ofta dominerande zooplankton och den viktigaste födan för många fiskar, valar, sjöfåglar och andra kräftdjur som krill. Vissa forskare anser att de utgör den största djurbiomassan på jorden antarktisk krill är dock jämförbar. Populationerna har en topp då isarna drar sig tillbaka på våren. Den nutida minskningen av arktiska isar kan tvinga dem att konkurrera i den öppna oceanen med C.

På grund av sin litenhet och sin snabba tillväxt, och eftersom de är spridda i alla oceaner, bidrar copepoderna nästan säkert mer till oceanernas sekundärproduktion och kolsänka än krill och kanske mer än alla andra organismer tillsammans. Oceanernas ytskikt anses som världens största kolsänka och tar upp ca 2 miljarder ton kol varje år, motsvarande en tredjedel av mänsklighetens koldioxidutsläpp. Många copepoder äter nära ytan på natten och vistas dagtid på större djup för att undvika rovdjur de ändrar sin densitet genom att omvandla oljor till tätare fetter. Genom utbytta exoskelett, faeces, döda individer och andning på större djup transporteras kol nedåt i haven. Omkring hälften av de 13 arterna är parasiter. Dessa har starkt modifierad kropp. De fäster sig på fiskar , hajar , marina däggdjur och många ryggradslösa djur som mollusker , tunikater och koraller i haven. De kan också vara både endo- och ektoparasiter på fisk och ryggradslösa djur i sötvatten.

Hoppkräftor Copepoda bildar en underklass bland kräftdjuren. Omkring 13 arter är kända, varav ca i sötvatten.

Why it's done

Särskilt i näringsfattiga sjöar och hav utgör bakterieplankton en stor del av den totala biomassan. De kan utnyttja löst organiskt material som transporteras till sjöar från omgivningarna. Genom att bakterierna i sin tur äts upp av djurplankton kan de i vissa fall utgöra basen för näringskedjan i sjöar. Plankton i haven kallas haliplankton , sötvattensplankton kallas limnoplankton. Ordet plankton myntades av Victor Hensen som var den förste att studera dessa. Han inkluderade dock även icke levande ansamlingar av näring i vattnet. Carl Apstein var den förste att studera sötvattenplankton Carl Wesenberg-Lund gjorde försök att morfologiskt definiera plankton, och lade då fram den så kallade "svävteorin" som gick ut på att plankton deras anatomi främst var avsedd för att sväva i vatten. Senare kom dock noggrannare studier att konstatera att många plankton är utomordentliga simmare. Växtplankton kallas även fytoplankton. Djurplankton eller zooplankton består av organismer som inte utför fotosyntes.

De livnär sig av organismer från växtplankton eller av andra organismer från djurplankton. Enligt nyare forskningar utgör hoppkräftor av släktet Calanus världens största biologiska massa utanför växtriket. Bakterieplankton är små, vanligtvis mindre än 1µm. Å andra sidan är de många, vanligtvis mellan 1 och 3 miljoner celler per milliliter sjö- eller havsvatten. Bakterieplankton består av bakterier och arkéer. Scenedesmus bijunga , ett fytoplankton. Scenedesmus dimorphus , ett fytoplankton.