Hur gammal är växterna

Till växter brukar man även föra grupper från andra utvecklingslinjer, till exempel svampar inklusive lavar , brunalger och rödalger. Läran om fröväxterna kallas fanerogambotanik. Inom kryptogambotaniken arbetar man med växter och växtliknande organismer som saknar fröer; ormbunksväxter, mossor, svampar, lavar och alger.

Zooma in på biologi 7–9

Pollenprognoser och mätningar finns på pollenrapporten. Vi forskar om växter på följande enheten för Botanik. Pollen Pollenprognoser och mätningar finns på pollenrapporten. Museet forskar Vi forskar om växter på följande enheten för Botanik. De första algskummen på land formades troligtvis för miljoner år sedan. Under ordovicium , för ungefär miljoner år sedan, dök de första landväxterna upp. Denna flintsten bevarade även små detaljer av tidiga växter genom att de omvandlades till sten i vulkaniska källor. Under mitten av devon fanns de flesta av de karaktärsdrag som vi förknippar med växter, inklusive rötter, blad och sekundär förvedning. I sen devon hade även frön utvecklats. Evolutionens uppfinnande fortsatte efter devon.

Växtriket – Wikipedia

De flesta växtgrupperna klarade sig ganska lindrigt undan perm—trias-utdöendet , men växtsamhällenas struktur förändrades. Detta kan ha skapat förutsättningarna för utvecklandet av blomväxter under trias, för ungefär miljoner år sedan. Deras utveckling exploderade sedan under krita och tertiär. Den sista att utvecklas av de största växtgrupperna var gräsen , som blev viktiga vid mitten av tertiär, för ungefär 40 miljoner år sedan. Gräsen och många andra grupper utvecklade då nya metaboliska processer för att klara sig när halten av koldioxid i atmosfären blev lägre och förhållandena i tropikerna blev varmare och torrare under de senaste 10 miljoner åren. En viktig förutsättning för växternas utveckling inträffade för ungefär 1,5—2 miljarder år sedan, när en eukaryotisk organism fångade in en cyanobakterie som levde vidare inne i dessa celler och vidareutvecklades till det som nu är kloroplast. Det är omdiskuterat och oklart vilka organismer som ska räknas som växter.

Delvis är det en fråga om subjektiva åsikter. Klassificeringen av encelliga eukaryoter är i snabb förändring. De klassificeringssystem som innehåller riket protister placerar grönalgerna antingen bland protisterna eller i Plantae växter. Grönalger klassificeras ofta tillsammans med de egentliga växterna i gruppen Viridiplantae. Denna grupp kan tillsammans med rödalger och glaukofyter föras samman i den ännu större gruppen Archaeplastida. De flesta anser att detta är en monofyletisk grupp, men den frågan är inte helt avgjord. Alla dessa organismer liknar varandra genom att de har kloroplaster med exakt två membran. Landväxterna utvecklades ur grönalger , kanske för miljoner år sedan. Om man antar att kransalgerna har förändrats ganska lite sedan landväxterna skiljde ut sig innebär detta att de utvecklades från grenade, trådformade, haplontiska alger som levde i grunda sötvattenansamlingar, [ 7 ] kanske vid randen av småsjöar som torkade ut under en del av året.

Landväxterna var inte de första fotosyntetiska organismerna på land. Vittringstakten för vissa geologiska lämningar visar att organismer levde på land redan för miljoner år sedan, [ 6 ] och man har påträffat fossil av mikrober i sötvattensjöar som fanns för miljoner år sedan. De tidigaste kända beläggen för växter på land är sporer från mellersta ordovicium, för ungefär miljoner år sedan. Till strukturen liknar de sporerna hos dagens levermossor , vilket antyder att dessa växter kan ha haft ungefär samma grad av komplexitet i organisationen som de. I berg som bildats strax senare, i övre ordovicium, finns tredelade sporer som liknar sådana som bärs av dagens kärlväxter.

Sidfotmeny

Detta motstånd hänger samman med att det finns en yttre vägg som förhindrar uttorkning. Detta särdrag är användbart endast när sporen måste överleva skild från vattnet. Även de embryophyter som genom evolutionen har återvänt till vattnet saknar denna vägg och därmed också det tredelade märket. Detta beror antingen på att de inte har tillräcklig motståndskraft eller, i sällsynta fall, på att sporerna spritts var för sig, innan de pressats samman på det sätt som gör att märket bildas eller på att sporerna inte ordnats i den vanliga tetraeder -formationen för en tetrad. De tidigaste icke-mikroskopiska fossilen av landväxter hade mycket enkel anatomi, liknande lavar och de av nutidens levermossor som saknar blad. Dessa växter levde i områden med strömmande vatten. Man kan se att de täckte det mesta av en flodslätt från tidig Silur. För att de skulle kunna överleva måste marken vara ständigt blöt. De tidigaste växterna fördelade sig på två olika sätt att klara av uttorkning.

Bryofyterna undviker uttorkning eller uthärdar uttorkning, det vill säga att de antingen begränsar sig till att leva i fuktiga miljöer eller i övergången till helt uttorkat tillstånd övergår till ett inaktivt vänteläge från vilket de kan återuppta livsfunktionerna när de blir fuktiga igen. Kärlväxterna förhindrar uttorkning. De har ett vattentätt yttre skikt i gränsytan mot luften en del bryofyter har också det. Detta minskar vätskeförlusterna.

4. Växter kan leva nästan var som helst | Utbildningsstyrelsen

Eftersom detta skikt också stänger koldioxiden ute, utvecklade de snart klyvöppningar , små öppningar, där gas kan passera ytskiktet. Kärlväxterna utvecklade också vattenledande vävnader, xylem , så att vatten kunde förflyttas mellan olika delar av växten. Deras livscykler förändrades också, så att det haploida stadiet inte längre var det dominerande. Xylemet underlättade också den upprättstående växtformen, utan stöd av omgivande vatten. Detta var en viktig förutsättning för utvecklande av större växter på land. Etablerandet av en landbaserad flora medförde ökad ansamling av syre i atmosfären, genom att de producerade syre som en restprodukt. Spår av sådana bränder finns i fynd från tidig Silur, i form av fossil av förkolnade växter. Förkolnade växter utgör en stor andel av fossilen. Elden driver ut alla lättflyktiga ämnen och efterlämnar endast ett skal av rent kol. Detta kan inte ätas vare sig av de arter som normalt äter levande växter eller de som lever på döda växtdelar.

Därför tenderar det att finnas kvar länge. Det är också robust och motstår yttre tryck väl. Därför uppvisar dessa fossil hög detaljrikedom, ned till delar av celler.